tisdagen den 6:e mars 2012

REAlising the problem


Rea, utförsäljning, realisation, slumpa bort och rallis. Kärt barn har många namn. De senaste åren så har bokreans vara eller icke vara diskuterats flitigt i olika sammanhang och av människor på alla delar av bokbranschen. På Svensk bokhandels hemsida, svb.se, kan man läsa fler riktigt intressanta inlägg i debatten. Förläggaren och författaren Per I. Gedin tycker att rean för längesen spelat ut sin roll och att den ansträngning som bokhandeln lägger på rean istället borde läggas på förbättring av kunskap och service i butikerna. Han går dessutom ett steg längre och föreslår att returrätt på böcker ska skrotas helt och hållet. Slopa rean för alltid! .

Returer är något som förlagen fasar över och bokhandeln ser fram emot. Jag tycker inte att returrätten ska avskaffas. Den behövs för att avlasta bokhandeln från "gamla surdegar" och ge plats för nyheter. Det kommer knappast som en chock för någon att den fysiska bokhandeln i dagsläget går på knäna. Det är en ekonomisk omöjlighet för en fysisk bokhandel att konkurrera med priserna som nätbokhandeln har. Personal, lokalhyra osv är inte billigt. Samtidigt så känner jag inte någon som vill att den fysiska bokhandeln ska försvinna helt och hållet. Men dom vill inte heller betala mer än nödvändigt. Äta kakan och ha den kvar kallas det.
Som  konsument måste man göra ett val. Vill man ha den billigaste boken men utan möjlighet att klämma och kolla i den innan köp, eller vill man ha möjlighet till att få den i sina händer på 5 min och dessutom hjälp med frågor kring boken? Då kommer det kosta mer, konstigare än så är det inte. 


Ytterligare ett problem med bokrean och för bokhandeln i stort är prissättning. Jag läser om små boklådor som åker till Coop och IcaMaxi och fyller på sina lager för att det är billigare att köpa där än via Bokrondellen/FSYS. Det beror dels på att förlagen erbjuder grova rabatter till dessa aktörer, som har möjlighet att köpa in tusentals böcker åt gången. Ytterligare en del är att Ica och Coop egentligen inte har några problem med att böckerna är en förlustaffär, sålänge kunderna dyker upp i deras hangarstora varuhus så kommer de med största möjliga sannolikhet ut med mer än bara en bok.
 De större bokhandelskedjorna har också möjlighet att använda sig av det här välbekanta knepet, inte för att jag tror för en sekund att kunderna i respektive butik inte inser att det är ett lockerbjudande. De som hamnar i skottlinjen är de mindre oberoende boklådorna. Gunnel A:son Hedenblad från Böcker & blad uttrycker sin förtvivlan över situationen och ifrågasätter även förlagens inställning till den vara de säljer och vad de tror händer med den om den säljs tillsammans med mjölk och ett storpack köttfärs. Bokhandlare söker nytt jobb? Boken som varumärke borde vårdas bättre än såhär.



Idag skrev Annina Rabe en krönika i Svd med titeln Litteraturen behöver proffs. Otroligt tänkvärt. Jag är liksom Annina inte emot print on demand eller att författare som fått avslag från förlag har möjlighet att ge ut sina egna böcker. Tvärtom. Men jag tror inte heller att vi har lika många "oupptäckta" författargenier som vi har människor som skriver böcker. Viskningar och hintar om att förläggare och redaktörer inte skulle vara viktiga för litteraturen och boken som färdig produkt gör mig minst sagt mörkrädd. Läs gärna Anninas krönika: Litteraturen behöver proffs. 

Vad i helvete är det som händer?! Om det ska fortsätta på det här viset ser jag en framtid där vi säljer böckerna som om dom vore ett storpack grillkorv, hävdar att vi inte behöver vare sig, förläggare, redaktör eller någon som faktiskt kan språk och litteratur och sedan står där djupt förundrade över att vi är omgivna av skitlitteratur utan värde eller rätt till en plats i den Svenska litteraturhistorien. Jag har inget emot sånt som idag anses vara skräplitteratur, den är i de flesta fall korrekturläst och begriplig. Boken är död, länge leve boken!




måndagen den 27:e februari 2012

The best is yet to come

Alright, ni vet hur det är. Livet lunkar på och plötsligt så har det gått tre veckor sen mitt senaste inlägg. Men det har hänt så mycket roligt att jag helt enkelt inte hunnit (ni vet att jag menar velat) lägga tid på bloggen. Men snart, så snart att det nästan är nu så kommer det komma flera roliga inlägg. Ett om årets bokrea. Undertecknad har stått upp till knäna i böcker och vildögda bokreakunder.
 Ett spännande seminarium på Svenska akademien fick mig att inse saker om rökning och mina multipla roller i bokbranschen.

Som om det inte var nog: Pia Printz förträfflighet, de magiska visitkorten, hemsideshelvetet och mitt medlemskap i Förlagsklubben!


söndagen den 5:e februari 2012

Riveting reading!

Det här är vad jag läser på en söndagseftermiddag:
www.jellicoeroad.wordpress.com
Ett titthål i hur översättaren Katarina Kuick tar sig an Melina Marchetta i ungdomsboken Jellicoe road. 
Jellicoe road har dessutom fått ett vrålsnyggt omslag i den svenska översättningen, feast your eyes on this:



Som om det inte var nog anledning till att bli väldigt sugen på den här boken så har även en av bokhororna ,Johanna Lindbäck, hyllat den i flera inlägg http://bokhora.se/2011/jellicoe-road-rapporten-som-kom-av-sig/

Bokpepp för undertecknad!

måndagen den 16:e januari 2012

The times they are a changing

Jag kommer bli en sån där fabulös bloggare som uppdaterar nästan hela tiden.
 Men inte riktigt än.
Procrastination is the key to a lock long lost.

onsdagen den 23:e november 2011

The novel in the viola av Natasha Solomons

Egentligen så är det Kate Mortons förtjänst att jag läste den här boken överhuvudtaget. Morton är en australiensisk författare som skriver om exakt den typen av händelser jag älskar och i en miljö jag knappt vill lämna. Engelska herrgårdar och slott,  vackra trädgårdar och storslagna bibliotek. Herrar och tjänstefolk och givetvis ett mysterium som sakta rullas upp framför ögonen på läsaren som en film. För faktum är att dom nästan är lite filmiska i upplägget, BBC har säkert redan gjort ett tiotal filmer och serier som med några justeringar skulle kunna vara The novel in the viola. Men jag klagar inte, för jag kan inte läsa mig mätt.

                            Boktrailern till The novel in the viola. Något missvisande.

Elise Landau är en ung judisk kvinna från den övre medelklassen (möjligtvis lägre överklassen om jag ska gå på den mängd champagne som dricks) som bor med sin familj i Wien. Hennes mor Anna är en vacker och hyllad sångerska, hennes syster Margot är lika vacker och även hon en duktig musiker och Julian är hennes stiliga författande far. Elise älskar sin familj och sitt liv men känner sig ful och obegåvad i jämförelse med de andra. Vi är i de mullrande åren innan andra-världskriget bröt ut, och judarna i Österrike har börjat inse att de inte är säkra där. Familjen Landau ordnar med en fest för sina vänner, förmodligen deras sista.

Även om delen av boken där Elise är kvar hos sin familj bara är några få korta kapitel, så fastnar dom i mitt minne. För trots att det utspelar sig i en fin familj i Österrike så infinner sig en Dickensk stämmning. Den varma men lätt excentriska familjen Landau har samtal i köket med den obligatoriskt barska kokerskan och kvinnorna dricker champagne och sätter på sig diamantsmycken i stora badrum med franska balkonger.

 Samtidigt så kryper krigets ondska allt närmare,det är påtagligt men inte skrämmande. Julian skickar med Elise sin senaste novell, gömd inuti en viola (Som är något större än en fiol så det skulle funka, jag har kollat). Julian vill att det ska finnas mer än en kopia av hans bok, ifall något skulle hända. En föraning.


                                              Jag älskar omslaget, klockrent.

Väl i England bli Elise bekant med två Mr Rivers, den ena är Christopher Rivers godsherre på Tyneford och den andre är hans son Kit. Den äldre Mr Rivers har läst alla Julian Landaus böcker, något som gör Elises ställning i huset något oklar. Är hon en del av tjänstepersonalen eller är något mer.
Jag hade inte tänkt berätta hela händelseförloppet bit för bit här, utan bara säga att det som kommer är, humor, krig, kärlek, uppror, lycka och en hel del sorg. Om det är något som stör mig så är det iallafall inte språket, som porlar vackert och målar klara bilder av både karaktärerna och alla deras umbäranden.

 Däremot känns det som jag läst samma sak tidigare, eller sett det i någon film. Kanske en serie.Vänta här nu! Är det inte nästan precis som Downton Abbey. Jo, men vad tusan är det för fel på det? Inget alls, så läs med en kopp darjeeling en regnig november och låt anglofilen i dig njuta till fullo.

                                     Och när du läst klart, besök Downton abbey.

torsdagen den 17:e november 2011

To freelance on not to freelance...that's not the question at all!

För er som inte vet så har jag sedan en tid tillbaka mitt eget företag, Kom till punkt redaktörstjänst. Och som namnet antyder är tanken att jag ska hjälpa företag, främst förlag men i början utesluter jag ingen, och privatpersoner som behöver hjälp med språk och textrelaterade frågor. Gäsp säger du, skitkul säger jag!
 Det är korrläsning till ögonen går i korr...kors, språkgranskning och språkbearbetning.
Man skulle kunna beskriva det som att steg 1-3 och där språkbearbetning är det som går mest på djupet med en text. För den uppmärksamme så vill jag säga att jag är medveten om att användandet av begreppet: "...tanken är" betyder att jag inte gjort nåt än. It's true.

 Och däri ligger både svårigheten, möjligheten och anledningen till min nya roll som frilansande redaktör. Det är inte det att jag inte har något att jobba med när det kommer till företaget än, för det är en massa saker som ska ordnas; hemsida, visitkort, en logga kanske, mål och delmål, tjusiga pärmar till mitt skrivbord och den perfekta
koppen för eftermiddagsfikat.



I en perfekt värld så skulle jag få en fast anställning som redaktör imorgon, och leva lycklig resten av mina dagar. Men för att få jobb på ett förlag i nuläget måste man ha mer erfarenhet än knappt 3 månaders praktik. Som för övrigt var dom lyckligaste veckorna i mitt liv, men också dom sorgligaste för jag insåg hur alla kämpade med näbbar och klor för att få behålla sina vikariat. De fast anställda kändes som halvgudar, väldigt snälla, kloka och ödmjuka halvgudar.

 Det som stör mig mest just nu är att jag måste få det här yrket att funka för mig. Plan B kastades av i en främmande och illaluktande hamn för flera år sedan. Men passion är något jag uppskattar både hos mig själv och andra, det är inte alla som känner så inför sitt arbete. Luckily.

Getting close to my point now. Att vara egen företagare nu är mitt sätt att bryta erfarenhet-anställnings cykeln. Men jag ska erkänna att det är helt fruktansvärt skönt att vara sin egen chef, även om lönen är ett skämt. Jag tillämpar iallafall ett anpassat ledarskap, något man inte kan säga om flera av mina gamla chefer, ingen nämnd, ingen glömd.

På min att-göra-lista nu är att skaffa lite jobb, så löser det sig finemang sen. Right?
Har skrivit ner ett i det närmsaste obscent antal "bokevent" att gå på fram till jul. Måste bli en bättre nätverkare och minglare. Just nu blir det mest orddiarré när jag ska försöka pitcha mig själv. Måste öva på hisspitchen och sen lära mig ställa FRÅGOR till personen/personerna jag minglar med. Inser att när jag babblar som en livstilscoach på kanelen, kan det tolkas som bristande intresse av mina medmännsiskor. Men hur är det man säger nu, insikt är första steget till förbättring?



Och i den andan så lämnar jag er med en bild som illustrerar hur jag känner mig just nu. Som en liten nyutslagen körsbärsblomma på ett väldigt stort träd. Vill inte gå helt Disney-wakko på er men Mulans pappa (ni VET) berättade för Mulan att även om det är den sista blomman att slå ut så kanske den kommer bli den allra vackraste (läs: kreativa och begåvade). Let's hope so.

tisdagen den 8:e november 2011

I want it so bad!

Jag såg den här grejen på nätet häromveckan och sedan hemma hos en kompis, och nu kliar det i fingrarna på mig. Vill ha och spela sönder fortast möjligast. Det enda kruxet är vem som skulle vara en värdig motståndare. Vissa frågor är så obskyra att inte ens jag som är en inbiten anglofil och litteraturvetare (detta ord tyckte min dator inte var rätt, som förslag fanns istället: litteratur -vitare, -fetare, -vekare, -hetare, -våtare. Väldigt udda förslag, även om jag kan föreställa mig hur man blir litteraturfetare.) har den blekaste aning. Så om det nu är någon som följer bloggen vill jag säga:

* Om du hittar det här spelet och känner mig...snart är julafton här!
* Om du vinner över mig så bjuder jag på middag. Minst två rätter.


Och nu när vi ändå pratar Penguin prylar och julklappar. På nåt mystiskt vis så har jag tre penguinmuggar som alla har samma boktitel på sig, det är min absoluta favorit så jag är inte jätteledsen, men det känns lite onödigt trots allt. Great expectations är ju en fantastiskt bok, med den dickensianska (inte med i SAOL, men vad vet dom) humorn och de fabulöst färgstarka karaktärerna. Och jag gillar verkligen Pip, för att han är så mänsklig, så full av brister. En fullvärdig antihjälte, som givetvis blir en bättre människa när sanningen uppdagas.

Men det var inte vad jag ville säga! Jag måste sätta ner foten och vägra låta några fler penguinmuggar med Great expectations på komma över min tröskel. Däremot är A room of one's own och givetvis Lady Chatterlys älskare varmt välkommna.

Tillfälligtvis så hittade jag spelet, muggarna och en massa andra finger-kli-framkallande presener (ok, varor!) på en och samma sida. Nämligen: www.theliterarygiftcompany.com . Om och när jag blir en framgångsrik med betoning på rik kvinna så kommer jag köpa alla mina presenter där. Oavsett om dom är till mig eller min förbryllade far. Han älskar visserligen böcker, och är den enda jag känner som läser snabbare än mig, men det skulle nog ta en stund för honom att inse tjusningen i att äga något sånt här:


Som tur är så älskar jag min far lika mycket för det han inte är som för det han faktiskt är. Och det ger mig en ursäkt att göra skamlösa inlägg om prylar jag önskar mig i julklapp. Kanske har någon mer än jag fått habegär (ett ord som gör sig bättre i mun än i skrift, men det struntar vi i just nu)?